Starta klockan
av Benjamin Rosenbaum, Översättning Lilian Wiberg för Mitrania
Piratbyns mäklare var gammal. Äckligt gammal. Det var svårt att avgöra Gamlingars ålder, men hon såg ut att vara en Trettia. De har inte vår spänstiga hud, men med rätta krämer och oljor kan de undvika att se alltför rynkiga ut. Den här hade inte brytt sig. Hon var fårad runt ögonen och ögonbrynen.
Hon hade anlagt en mammig stil: blå hemmarock, förkläde med volanger, vita Betty Crocker-vantar. Ska man springa runt i den här delen av Montana med sådana enorma, skumpande bröst och höfter, antar jag att det var en välbehövlig försiktighets-åtgärd.
Hon yttrade ett par ord till någon som satt där bak i hennes van och skyndade sedan uppför gången mot oss. ”Ett underbart ställe”, hojtade hon. ”Och trevliga omgivningar med.”
”Titta Suze, din mamma kommer”, viskade Tommy i mitt öra. Hans andedräkt kittlades. Jag knuffade bort honom.
Jag höll med Tanten om att det var tiptop. Vi stod rakt under femtonmeters-fören på den galjon vi kommit för att titta på. Runt omkring oss hade vi en flottilj av örlogsfartyg, slupar, fregatter och kutterskepp som plöjde de välskötta gräsmattorna och de stålgråa gatorna. De flesta egendomarna var tillbommade och gräsmattorna jungfruliga. Bara ett fåtal såg ut att vara bebodda – med grejor strödda över gräset, och påbörjade och övergivna hål efter små grävmaskiner. Från stormasten vajade klanflaggor med gargoyler och liknande figurer, och vattenkanoner siktade hotfullt på förbipasserande.
Jag stack händerna i fickorna och lekte med luddet i dem. ”Så det bor mest Nior här då?”
Tant Trettia rynkade pannan. ”Jag beklagar, men Antidiskrimineringslagen från 2036 hindrar mig från att…”
”Jojo, ras, sex, etnisk ålder, kronologisk ålder, favoritstimulering eller nationellt ursprung – jag känner till lagen. Men vilka andra skulle vilja bo i Piratbyn?”
Tant Trettia öppnade munnen som för att säga något.
”Eller ha råd med det,” ropade Shiri. Hon hade satsat direkt på repstegen och var halvvägs uppför. Hennes körsbärsröda jympaskor trevade sidledes efter relingen som gick runt hela huset. Tant Trettia sträckte hjälplöst ut händerna för att ta emot henne i ett förmodat fall. Gamlingar gör alltid så där när de ser oss klättra.
”Du är fattig, va?” undrade Tommy. ”Är det därför du klär dig så där?”
”Var inte ohyfsad mot tanten,” tillrättavisade Max. Max är vår Token 8, och han tar etnisk diskriminering hårdare än vi andra. Så är han också trevligare, plus att han är pumpad: bara dryga metern lång men med grapefruktliknande muskler som ersatts med konstgjord vävnad genom bioengineering. Varje dag måste han äta flera kilo specialpreparerad sojastek bara för att hålla volymen.
Tant Trettia satte handen för ögonen och blinkade våldsamt, som om hon tänkte börja gråta. Det skulle allt se ut! De grät nästan aldrig. Vi hade knappast varit så elaka. Jag tyckte synd om henne, så jag gick fram och tog henne i handen. Hon ryggade undan och drog åt sig handen. Så gick det med det försöket till tväretnisk förståelse och tolerans.
”Kan vi inte titta på huset nu,” sa jag och körde händerna i fickorna.
Hennes fingrar fladdrade till i ett kodmönster och galjonen sänkte ner en landgång. Snyggt jobbat.
Sanningen att säga var vi överförtjusta. Att flytta var precis vad vår klan behövde – åtminstone var vi fyra övertygade om det. Vi var alla trötta på att leva i gettot – vi bodde i tre hyreshus från nittonhundratalet i Billings, i ett ”åldersmixat” område som kryllade av plundrande Tretton, Fjorton och Femtongäng. De sociala myndigheterna hade verkligen gett upp på dem – när viruset slog till hade det gått direkt på deras försvarslösa hypofyser och sköldkörtlar. Det hände inte enbart för att deras trettioåriga missbruk av tillväxthormoner, testosteron, östrogen och androgen hade gjort dem groteskt jättelika. Det var snarare så att de led mer av sina sociala problem typ kriminalitet, våld, orgier, avundsjuka, och av en oändlig självömkan.
Visst, Max gillade dem. De flesta av oss andra hade åtminstone funnit det underhållande att bo i gettot. Vi kunde alltid chockera de andra klanerna med vår adress när vi bjöd på födelsedagsfester. Fast på den tiden var vi samlade alla åtta, det var innan Katrina och Ogbu flyttade söderut. När vi var åtta, kände vi oss som en hel klan – oövervinnliga, och tillräckligt starka för att våga skratta åt vem som helst.
Jag följde med de andra in i galjonens hall. Där fanns spelkonsoller längs väggarna och en swimmingpool under ett glasklart golv av superkakel, som gick att dra undan. Taket, eller övre däck föralldel, befann sig nästan 10 meter över oss och man kunde nå det via repstegar och klätterrep. En papegoja flaxade på en pinne – den såg riktig ut men var det antagligen inte. Jag vandrade vidare genom ett par skott. Massor av sovhytter; hyllor, arbetsstationer, både med flatscreen och retinalprojektion. Jag loggade in på en som gäst. Massor av bandbredd. Dög åt mig. Det må vara hänt att jag klär mig som en manlig aktiemäklare från nittonhundratalet, i dubbelknäppt kostym och hängslen, men i själva verket jobbar jag med nyskapande fotografering från gamla arkivfilmer. (Det finns inte så många Nior som ägnar sig åt skapande arbete – vårt maniska intresse för problemlösning och våra starka tävlingsinstinkter gör oss mer lämpliga som projekterare, spelare, programmerare och biotekniker. Det är på dessa områden vi har skapat oss förmögenhet och rykte. Få av oss har tålamod och intresse att ägna sig åt konsten.)
Jag loggade ut. Max hade klätt av sig och dök i poolen – eller om det föreställde ett jättebadkar. Tommy och Shiri käftade med varandra medan de studsade på trampolinen. Mäklaren hade gett upp på att göra sin stämma hörd. Hon satt i en mjuk geléfylld fåtölj och masserade ena fotsulan med händerna. Jag gick ut i köket: jättelikt bord, massa stolar och sittbollar, enormt programmerbart matcenter.
Jag gick tillbaka till Tanten. ”Ingen spis?”
Jag drog handen nerför ett av mina hängslen. ”Jag kan laga mat,” sa jag.
Jag stelnade till i axlarna och käken – jag har hört det till leda, att Nior inte kan laga mat – men sedan såg jag hennes blick. Den lyste av förtjusning, men också av överseende. Den påminde mig om min egen mamma, helt salig över de stenhårda kakor jag bakade åt henne en vintermorgon i Marylands slum, då när min etniska klocka fortfarande var bunden till naturens. Mamma som höll upp bröllopsklänningen hon hade tänkt gifta bort mig i, och spetslivet som strök mot min kind. En kväll under min collegetid när jag tittade upp från middagsbordet mitt i en mening – jag höll på att berätta för henne om min utgivna dokumentär Hatten på katten, (en kontroversiell brandfackla om frigörelse för alla små Under-Femmor som genom cybernetik skulle kunna slippa ifrån ett liv i beroende) – och jag såg i hennes ögon att hon slutat lyssna för länge sedan. Såg att i hennes ögon var jag inte en Nia, utan nio. Att hon inte såg på mig, utan igenom mig på sina framtidsdrömmar med ett annat jag: en Kvinna. Med stora feta klunsar till bröst som hängde på mitt andra jags kropp; jag nådde ända upp till dörrkarmen, karltokig, giftasvuxen, ett lika stort sexmonster som hon själv, en vandrande livmoder, en Proto-mamma. Hon satt och väntade på en Kvinno-Susan som aldrig skulle dyka upp.
”Ja, jag kan laga mat,” sa jag utan att se Tanten i ögonen. Jag stoppade händerna i fickorna och kände att jag skulle ha behövt en kram, men Max var under vattnet och Tommy och Shiri var upptagna med att försöka knuffa ner varandra från trampolinen. Jag gick ut.
”Vi kan få hit en spismodul,” ropade Tanten.
En duva pickade i gräsmattan utanför. Den var så skabbig och nervös att den säkert var riktig. Jag stod och tittade på den tills mitt örhänge ringde. Jag tecknade accepteringskod.
”Vilken fråga. Tror du någon annan har på sig mitt örhänge?”
”Jag får ingen kontakt. Hennes sökare är avstängd, och jag hittar henne inte någonstans.” Travis röst blev pipig när han var nervös. Nu lät han som en mus i fällan.
Jag slängde ett öga på min funktionstatuerade display i vänster handflata. Travis var hemma. Jag gjorde tecknet för Abby. Ingen träff någonstans. ”Stanna där du är, Travis. Vi kommer.”
Jag sprang uppför landgången. Max hade klätt på sig igen och höll på att gnugga sina dreadlocks med en handduk från handduksträdet bredvid poolen. Tommy och Shiri satt vid ett bord med mäklartanten och gick igenom köpvillkoren på skärmen i bordsskivan.
”Vi måste åka. Det har dykt upp ett akut personligt problem,” sa jag. Max kom genast till min sida.
”Men stopp nu, vi vill ha det här stället,” sa Shiri.
”Shiri, vi måste diskutera det tillsammans först,” sa jag.
”Diskutera vad?” sa Tommy. ”Det är ju helt fantastiskt.”
”Det är det första ställe vi tittar på,” sa jag.
Mäklartanten betraktade oss vaksamt. Jag ville inte låtsas om att Abby var försvunnen, så att hon hörde. Inte med hennes osande kan-ni-verkligen-ta-hand-om-er-alldeles-själva-utan-någon-vuxen-attityd. Jag tog händerna ur fickorna och knöt nävarna.
”Ni är helt dumma i huvudet!” sa jag.
”Vad är det för problem du pratar om?” sa Max tyst.
”Jag vet vad Tommy och Abby skulle tycka,” sa Tommy. ”De vill ha precis ett sådant här ställe. Så nu slår vi bara till och tar ledigt resten av dagen.”
”Vi drar iväg och glidflyger,” sa Shiri.
”Travis och Abby har inte ens gått med på att skaffa ett hus ännu, varken det här eller något annat,” sa jag. Jag kände Max hand på min axel.
”Det är bara för att de inte har sett det,” sa Tommy.
”Vad är det för problem vi har?” sa Max.
”Kanske är det ett tåg som har kraschat och Suze har gett sig den på att bli det första olycksvittnet på sin flatscreen,” sa Shiri.
”Dra åt skogen,” sa jag och gick ut ur huset. Adrelinet fick mig att skaka lite när jag satte mig i vår skrotbil och tryckte på startknappen. Max kom skyndande ut genom dörren bakom mig. Jag gled över till passagerarsätet och han satte sig att köra.
”Vi kan hämta dem senare,” sa han. ”Eller så kan de ta en taxi. Vad har hänt?”
Jag gjorde tecknet för Abby och visade honom min handflata. ”Abby är försvunnen. Travis har inte sett henne, och hon går inte att nå.”
Max körde ut i trafiken. ”Hon gick ut tidigt i morse, med den där gamla svart-vita kameran du gav henne. Hon skulle ut och fota lite.”
Jag öppnade facket framför mig och loggade in på passagerarens flatscreen. ”Det ger henne ingen anledning att stänga av sin sökare. Jag hoppas hon gick iväg en bit ifrån huset – en Nia som går runt och fotograferar i gettot, det skulle allt se ut.”
Så surrade vi raskt ut från Piratland och uppför påfarten till I-90. ”Så dum skulle Abby inte vara,” sa Max. Men han lät inte alltför säker. Abby är impulsiv, och hon hade varit deppig på sistone. Efter ett ögonblick undrade han: ”Polisen?”
Jag gav honom ett vasst ögonkast. Polisen är Gamlingar – kraven på minilängd håller Tolvor och under borta från deras led, och de flesta Tonåringar är för outbildade och vilda. Där hade varken Max eller jag något att komma med. ”Vi väntar tills vi har mer data,” sa jag. ”Håll tyst nu och låt mig jobba. Kör hemåt.”
De flesta inbillar sig att de offentliga bevakningsfilmerna är ett evigt, permanent, lätt sökbart arkiv innehållande allt som händer, tydligt och klart och ur alla vinklar. Det är folk med mitt yrke som ska hjälpa till att föreviga den illusionen. Dessa nätverk är förvånansvärt ojämna. Det finns miljontals swarmcams som vandrar runt i alla större stadsområden, men de har många buggar och är mindre tillförlitliga, och bilderna de tar blir suddiga och korniga – de kan bara tydas med hjälp av en massa uppfinningsrik algoritmisk efterbearbetning. Det finns gott om större kameror som är länkade till nätet, men de ligger ofta gömda i en bysantinsk labyrint av tillstånd och protokoll. Det finns också biljontals rörelsesensorer, ljudinspelare, sökartaggar och data-trafikmonitorer med i smeten, men de är inte så kompatibla med varandra. Under några få timmar en söndagsmorgon genererar en och en halv kvadratkilometer av centrala Billings tillräckligt med data för att fylla samtliga nittonhundratalets datorer, plus alla pappersbibliotek från tidigare århundraden. Det är ett helsike att söka.
Men jag är bra på det. Jag hade tillräckligt med bildfiler på Abby för att skapa en bra spårhund, som jag sedan skickade ut ett dussin välförsedda kopior av. Resultaten lät inte vänta på sig. Abby hade gått över gatan framför vårt hus kl 09:06 och stängt av sin sökartag – avsiktligt såg det ut som eftersom det inte fanns något felmeddelande. Hon hade stannat vid en delibutik på Aveny C kl 09:22 och ätit bagels och japanska nudlar; fotograferat i parken till kl 09:56. Hon hade pratat med några Femton där och tagit emot något från dem. Vad kunde jag inte se på de korniga grå swarmcam-fotona, men det var nog för att känna håret resa sig i min nacke.
Från 10:03 tappade jag bort henne; hon hade åkt upp med hissen inne i en bank och försvunnit. Det finns ett nät av privata gångbanor och en luftspårvagn i den delen av Billings, som är dåligt övervakad. Jag hade onda aningar, det där var ett mycket bra sätt att göra sig av med mig, om det var det man ville.
Jag sökte igenom alla utgångar till gångbanorna och spårvagnen efter Abby, köpte till och med ett paket extra processorkraft på databörsen för att kunna köra snabbare. Ingenting.
Max hade kört in bland Billings gränder och torn. Fläckiga skuggor av metall, genomskinlig plast och kakel dansade över vår skrotbil. Jag såg ut på folket som vandrade i korridorerna runt oss, av alla de åldrar, storlekar och färger. En gammal kvinna promenerade sakta på en rullande trottoar alldeles ovanför oss – hon måste ha varit en etnisk Nittia, vilket gjorde henne till sådär en hundratjugo. Sakta promenerade hon där, för egen maskin! Det är inget man ser varje dag.
Jag återgick till några bilder av Abby från ett födelsedagskalas och plockade ut en sekvens där hon gick. Jag byggde upp en ergodynamisk profil av henne och gav den till spårhundarna.
Bingo. Kl 10:42 hade en förklädd Abby klivit av luftspårvagnen. Platåskor, trenchcoat, lösbröst, höfter och axlar – hon skulle föreställa typ en Fjorton. Det såg löjligt ut, som på halloweenparty. Hon tittade på ett papper hon haft i fickan.
Kl 10:54 hade hon nått ett skumt område. ”Åk mot 13:e och Locust,” instruerade jag Max.
”Har inget som skulle kunna få dem att rycka ut ännu. Inget som tyder på att hon blivit tvingad.”
”Då får vi skaffa någon annan backup,” sa Max sammanbitet.
”Visst.” Jag såg upp. ”Fixar du det?”
”Jag tror det,” sa han. Han gjorde några anropstecken med ena handen och började prata. ”Tjena Dave, hur är det? Hör här, mannen – ” Jag stängde ut honom medan han gjorde sina samtal.
Min sista bild av Abby var från 11:06. En jättelik Femton skuffade in henne i en portgång, med sin hand runt hennes armbåge. Biodynamiska signaler från några utspridda sjukhuskameror visade att hon hade ökad puls. Kunde jag skicka detta till polisen? Var det beviset på att Abby tvingades in i något? Men vad betydde i så fall den knäppa förklädnaden och smygandet? Någon slumlek bara? Eller skulle jag ställa till det för henne?
”Parkhill och 32:a,” sa jag till Max. Jag höll fingrarna stilla och bara tittade på den sista bilden av Abby och jätten som drog in henne i mörkret.
”Kan ni komma till Parkhill och 32:a?” sa Max. ”Jo, jag vet, för fan – det är därför vi behöver er, mannen…”
När vi kom fram, väntade fem av Max vänner på oss. Fyra var klart och tydligt från hans gym. Två var antagligen Nior eller Tior (en svartmuskig, en med rött hår och fräknar), de var ännu mer muskulösa än Max och deras huvuden stack upp som små valnötter från deras superatletiska kroppar. De två andra var pumpade Tonåringar – kanske Femton eller Sexton. Deras blonda anleten med höga kindknotor satt på kroppar som liknade svällande stoppsoffor eller fabrikskylskåp; deras fingrar var lika tjocka som min underarm, deras lår lika tjocka som min kropp. Jag var inte säker på om vi skulle lyckas få in dem i byggnaden.
Och den femte sedan – en uppgraderad Trea. Hon stod lite vid sidan av de andra med sina spinkiga armar utefter sidorna. De andra var klart rädda för henne. Med ett milt brunt öga tittade hon upp i molnen, och hon log glädjestrålande. Hennes andra öga var en gnistrande juvel till laseromkopplare, och ännu fler portar och kontakter glänste mellan hennes bruna afroflätor.
Max vände sig mot mig. Han verkade nervös, som om han trodde att jag skulle göra honom till åtlöje. ”Det är Carla, min syster.”
”Coolt,” sa jag snabbt. Han klev ur innan jag hann säga något ännu dummare som till exempel ’vad kul att ni har hållit kontakten’.
Jag öppnade min dörr och stelnade till – Carla kom springande mot oss. ”Max!” kvittrade hon, slog armarna om hans midja och begravde ansiktet i hans mage.
”Hej min sötnos,” svarade han och kramade henne tillbaka.
Jag kollade avläsaren i min hand. Den var helt blank. Det var bilens flatscreen också. Inget nära Carla kunde avläsas, det kunde jag ta gift på. Ibland märkte man på de blanka partierna i offentliga bildfiler var det fanns uppgraderade Treor och Tvåor, eftersom dessa oförklarliga små fel brukade följa dem i spåren. En gång gjorde jag en experimentdokumentär om uppgraderade Under-Femmor där jag använde just dessa blanka partier. Den hette Var försiktig med vad du önskar – en slags sorglig, sen uppföljare till Hatten på katten.
”Bär mej!” krävde Carla, och Max svingade pliktskyldigast upp hennes spinkiga kropp på sina axlar.
”Carla, det här är Sue,” presenterade Max.
”Jag tycker inte om henne,” sa Carla. Max fick ett skrämt uttryck i ansiktet, och mitt hjärta slog ett dubbelslag. Jag grep så hårt om bildörren att mina naglar sjönk in i ramen.
Carla bröt ut i häftigt fnitter, och började att hicka. ”Skoja – bara!” fick hon fram mellan hickningarna. ”Ni är så dumma!”
Jag försökte le. Max vände sig sakta mot dörren. Det var ett formidabelt stålmonster, av den typen med biodynamiskt kodlås som styrde passersystemet. Dylika ting bör inte ligga med ute på nätet, så att hackare kan komma åt dem. Carla vinkade åt dörren och den gick upp. De fyra muskelknuttarna trängde sig in – ivriga att få tag i Abby, och att komma bort från Carla – och vi tre andra kom efter, Carla fortfarande uppflugen på Max axlar.
Trapphuset var mörkt och otrevligt – det luktade Tonåringar och deras utdunstningar och kroppsavfall, klibbiga och sura. Största delen av väggbelysningen funkade inte längre, och högst upp i trappen blinkade en halvtrasig fläck i grönt och rött, så att muskelknuttarna klättrade upp i ett blinkande staccatosken.
Den fräkniga gymknutten kom först till dörren högst upp. När han grep efter dörrhandtaget, hördes ett långt stönande följt av en serie korta grymtningar. Nästan som morranden.
Carla började gråta. ”Tycker inte om!”
”Vad är det, gullet?” frågade Max. ”Vad finns bakom dörren?”
”Fråga henne inte om det!” avbröt jag. ”Distrahera henne, dumsnut!”
”Max, ska jag ta bort det?” gnällde Carla. ”Ska jag få dem att sluta, Max?”
”Nej!” ropade Max och jag samtidigt.
”Max,” sa jag i så vänlig ton jag förmådde, ”kan inte du och Carla gå till bilen och spela något trevligt spel?”
”Men jag borde kanske –” sa Max och tittade på mig mellan Carlas spinkiga, darrande knän.
”Nu!” ropade jag och trängde mig förbi dem.
Flämtanden hördes från springan under dörren, flämtanden och stönanden. Muskelknuttarna såg nervöst på mig. Jag hörde ljudet av Max skor bakom mig när han klampade nerför trappan. Han började sjunga på Imse-Vimse-Spindel.
”In!” väste jag och pekade på dörren. De två supermuskulösa Niorna kastade sig mot den med axlarna. Den gav efter något men höll. Ett kvävt skrik hördes från insidan. De två pumpade Tonåringarna tog spjärn mot väggen och mot varandra, böjde på knäna och hukade sig ner med axlarna under Niornas ändor.
”Färdiga – NU!” skrek den största, och alla fyra tryckte på. Dörren flög upp, och muskelknuttarna flög in och landade i en hög på golvet. Jag skuttade över deras kroppar, hoppande från någons skinka till en axel till en rygg till en annan axel, och var inne.
Mitt bland alla sopor tittade två nakna Femton upp från en tigerfäll. Pojkens hud var en provkarta över fett och finnar; tovigt hår föll ned över hans axlar och muskler. Flickan låg fastnaglad under honom, hennes enorma bröst låg utspillda på var sin sida om bröstkorgen, och hennes knän var låsta runt hans höfter. Mellan snårskogen av pubishår skymtade en bit av hans penis som en uppsvullen rödlila bro.
”Åaaah!” skrek jag, och de båda föll ner och drog tigerskinnet över sig. ”Var är Abby?”
”Hej, Suze,” sa Abby torrt ifrån en hårdstoppad fåtölj på min vänstra sida. Hon bar en vit mysdress och höll i en penna och ett anteckningsblock.
”Vad fan håller du på med?” skrek jag.
”Jag undrar detsamma.” Hon pekade mot högen av muskelknuttar som med dimmig uppsyn just försökte ta sig upp.
”Abby! Du försvann!” Jag vevade med armarna och imiterade en tokig Teletubbie. ”Sökaren – ruggigt ställe – förklädnad – läskigt – hjälp!”
”Så varje gång jag stänger av min sökare så tänker du komma efter mig med en hel armé?”
”Precis!”
Hon suckade och la ner penna och papper. ”Ber om ursäkt,” ropade hon till Femtonparet. ”Hur som helst så var min tid nästan ute. Öh, gör det nåt om vi pratar lite här inne ett tag?”
”Abby, snälla,” sa jag. ”De kan inte sluta mitt i. Du förstår väl att de måste avsluta vad de – hm, höll på med. Deras hjärnor fungerar inte som de ska, förrän de är färdiga.”
”Okay,” sa Abby. ”Tja, tack så mycket då.”
Ute i trappen sa jag: ”Vore det inte enklare för dig att bara titta på en porrkanal?”
”Det är inte samma sak,” sa hon. ”De är konstlade och kommersiella. Jag tänkte intervjua dem före och efter. Jag måste få veta – hur det är.”
Hon stannade mitt i trappan, och jag stannade också. Muskelknuttarna fortsatte muttrande ut på gatan, och vi stod ensamma i det blinkande röda och gröna ljuset.
”Suze, jag tänker starta klockan.”
Som om hon hällt en hink iskallt vatten nerför min ryggrad. ”Du tänker vad?”
”Jag tänker börja behandlingen.” Hon talade fort, som om hon var rädd att jag skulle avbryta henne. ”De har blivit mycket skickligare under de sista två åren; och det är inga bieffekter att tala om. De gör framsteg med barn, till och med. Om fem år kommer bebisar inte att ha någon arrestationseffekt kvar alls, och –”
Mina ögon fylldes av tårar. ”Vad är det du säger?” skrek jag. ”Varför pratar du som dem? Hur kan du påstå att vårt tillstånd är något som man skall botas från?” Jag körde näven i väggen, vilket gjorde ont. Jag satte mig ner på trappsteget och grät.
”Suze,” sa Abby. Hon satte sig bredvid mig och la handen på min axel. ”Jag älskar att vara som vi – men jag vill –”
”Det där?” skrek jag och pekade mot våningen ovanför, där de börjat stöna igen. ”Är det vad du vill? Byta ut oss mot det?”
”Jag vill ha allt, Suze. Jag vill ha alla skeden i livet – ”
”Visst, varje idiotiskt skede, skapat av en idiotisk Gud, som också gav oss död och cancer, och –”
Hon tog mig om axlarna. ”Suze, hör på. Jag vill veta hur det där känns, där uppe. Kanske kommer jag inte att gilla det, och då gör jag det inte. Men Suze, jag vill ha barn.”
”Barn? Abby, dina ägg är fyrtio år gamla –”
”Exakt! Exakt, mina ägg är bara fyrtio år gamla, och de flesta av dem är bra. Vilka tycker du ska ha barn, Suze? Gamlingarna? Världen börjar om på nytt, Suze, och jag –”
”Det var inget fel på världen!” Jag drog mig bort från henne. ”Det var en skitbra värld!” Tårar och snor rann nerför min näsa och in i munnen, salt och geggigt. Jag torkade ansiktet på börskostymens ärm och lämnade ett slemmigt spår på den, som efter en snigel. ”Och vi var bra – ”
”Skitsnack!” Jag kravlade mig upp och grabbade tag i ledstången för att hålla balansen. ”Som du hade tänkt dig att komma och bo med oss i ett galjonsskepp och skjuta med vattenkanoner och gå på födelsedagsfester! Du gör inte det, Abby, sluta lura dig själv! Du tänker bli en sån där!” Jag pekade uppåt trappen. ”Sexsvartsjuka och sexbyteshandel och bedrägerier och ömsesidigt utnyttjande och ägande och seriell monogami och skilsmässor och allt korkat idiotiskt urtråkigt…”
”Suze – ” sa hon med liten röst.
”Sluta!” sa jag. ”Dra inte ut på det! Om du vill göra det, gör det, men lämna då oss ifred! Okej? Du är inte välkommen.” Jag vände mig om och började gå nerför trapporna. ”Stick för fan.”
Max stod vid foten av trapporna. Jag gillade inte sättet han tittade på mig. Jag svepte förbi honom.
Grabbarna från gymet satt i bilen och åt meterlånga submarinemackor med god aptit. Carla satt på entrétrappan och pratade med en trasdocka. Hon tittade upp och hennes röda juvelöga blänkte till – för ett ögonblick var det som att titta rakt in i solen vid middagstid. Sedan såg hon förbi mig och upp i himlen.
”Vad är du rädd för?” frågade hon.
Jag lutade mig mot dörrkarmen och sa ingenting. En vind kom blåsande nerför gatan och hopskrynklade papperstussar dansade med den.
”Jag är rädd för kor,” hjälpte hon till. ”Och Millie” – hon höll upp dockan – är rädd för, ääh, ääh, det där stället som ifall man tar alla pengar dit som folk gör av med och sådär som dom tittade på varann den dan, och man stoppar in det och vet vad vädret ska göra och sen kan man sjunga för katter och så? Det är hon rädd för.”
Jag torkade ögonen på ärmen. ”Kan du se in i framtiden, Carla?”
Hon fnissade men blev sedan allvarlig. ”Där har ni fel allihop. Det är bara en lek som ni har hittat på. Det finns ingen framtid.”
”Gillar du att vara uppgraderad?” frågade jag.
”Jag gillar det, fast inte Millie. Millie tycker det är läskigt men Millie är bara dum. Millie önskar att vi var som träd och folk och att vi slapp göra saker bra igen hela tiden. Men då kunde vi ju inte leka med bolshoiye-gemeinschaft-episteme-mekhashvei-ibura.”
”Max kommer ut med Abby fyratusen-femhundra-sextiotvå milli-sekunder efter att jag har slutat prata precis nu och projekterad gruppkohesion ökar med trettio-sex procent om ni inte börjar slåss nu så du bör ta skrotbilen och jag ger dem lift och jag skulle jättegärna bo hos er men du vet jag är för läskig fast det är okej men kan jag hälsa på er på Max födelsedag?”
”Ja,” sa jag ”Du får hälsa på oss när jag fyller år också.”
”Får jag? Får jag?” Hon hoppade upp och kramade mig, slog armarna om min midja och tryckte sin kind mot mitt bröst. ”Oj, det där visste jag inte ens att du skulle säga!” Hon drog sig undan, log brett mot mig och pekade sedan på bilen. ”Okej, fort, stick! Hejdå!”
Jag klev in i bilen och startade motorn. Carla vinkade och så höll hon Millies arm och vinkade med den också. Dörren bakom henne öppnades, jag såg Max sko, och körde iväg.
Fyra kilometer bort från Carla blinkade min flatscreen till igen, och mitt örhänge började surra som attan. Jag sa åt det att släppa fram Travis.
”Abby mår bra,” sa jag. ”hon är med Max. De kommer hem sen.”
”Schysst,” sa Travis. ”Puh! Vilken lättnad!”
”Tommy och Shiri skickade mig en video på huset. Det är fantastiskt. Gillar du det också?
”Absolut.” Jag var uppe på I-90 nu. Bortom Billings torn och luftspårvägar såg jag de lustiga husens förorter breda ut sig – väderkvarnar, slott, skepp, katedraler, sagoskogar.
”Schysst, för jag tror de skrev på några papper typ.”
”Va? Travis, vi skulle ju vara överens allihop!” Medan jag sade det, slog det mig att den enda som inte sett huset var Abby. Jag kramade ratten och började gråta.
”Vad är det? Vad är det?” sa Travis.
”Travis!” bölade jag. ”Abby vill starta klockan!”
”Hon fick mig att lova att hålla tyst.”
”Jag hoppades att du skulle få henne att ändra sig.”
Jag körde av I-90 mot Piratbyn genom en orange plasttunnel prydd med djurskelett som klättrade upp från havets botten. ”Man kan aldrig få Abby att ändra sig.”
”Men vi måste, Suze, vi måste det! Du, vi kan inte bara splittras så här. Katrina och Ogbu –” Han pratade med sin panikslagna råttfälleröst igen, och jag kände mig plötsligt väldigt trött på den.
”Håll klaffen och sluta gnäll, Travis!” skrek jag. ”Antingen ändrar hon sig eller också inte, och hon kommer aldrig att ändra sig, så vi måste göra något åt saken.”
Travis var tyst, och jag sa åt mitt örhänge att bryta kontakten och blockera alla samtal.
Jag körde upp till galjonsskeppet och klev ur bilen. I handskfacket hittade jag en näsduk som jag gjorde rent ansiktet grundligt med. hade Min kostym hade, som den kvalitetsprodukt den var, redan ätit och absorberat allt snor jag smetat på den – antagligen var proteinet nyttigt för den. Jag kollade mitt utseende i spegeln – jag ville inte att mäklartanten skulle se att jag hade gråtit. Jag ställde mig att titta på huset. Om jag kände Tommy och Shiri rätt, så var de kvar där inne efter att ha upptäckt en rullskridskorink eller rodeorum.
Mäklartantens gammalmodiga van stod parkerad vid sidan av huset – en riktig klassiker, förmodligen bensindriven. Jag gick bort till den. Sidodörren var öppen. Jag tittade in.
Där inne satt en Nia och läste en bok. Hon var helt och hållet stylad som Kid – råttsvansar i håret med spännen, T-shirt med hästmotiv, halvstrumpor med dinglande färggranna prydnader. Tillsammans med Tantens mammalook var det klockrent, fast knasigt. Personligen tycker jag att de där speciella låtsaslekarna är deprimerande och sorgliga, men alla får väl vara kinky på sitt sätt.
”Hallå,” sa jag. Hon tittade upp.
Hon rynkade på näsan. ”Min mamma, va, vill faktiskt inte att jag pratar med främmande.”
Jag himlade med ögonen. ”Lägg av med rollspelandet ett tag, va? Jag ställde bara en enkel fråga.”
Hon glodde på mig. ”Du borde inte ha så mycket fördomar om folk,” sa hon och lyfte demonstrativt upp boken framför ansiktet.
Klipp, klopp hördes Tantens skor på uppfarten. Det pirrade i min hårbotten. Något i den här korven var inte riktigt kosher.
”Åh, god dag,” sa Tanten glatt, om än något besvärat. ”Jag ser att ni har träffat min dotter.”
”Är det er riktiga dotter, eller är det bara så att ni två inte kan släppa era roller?”
Tanten korsade armarna och betraktade mig med sin grönögda blick. ”Corintha gjorde sitt avtal med Hälsoministeriets Departement för Självkontroll när hon var två år gammal. Hon började behandlingen för sju år sedan.”
Jag märkte att jag stod och gapade. ”En igångsatt Tvåa?” Ni menar att hon levt i tjugofem år som en icke uppgraderad tvååring?”
Tanten lutade sig förbi mig in i vanen. ”Är det bra med dig där, gullet?”
”Fint,” sa Corintha bakom boken. ”Till skillnad från en Viss Tillfälligt Okunnig Fördomsfull Person.
”Corintha, uppför dig,” sa Tanten.
Tanten vände sig mot mig. Mina ögon såg nog ut som de höll på att ramla ur skallen på mig. Hon log. ”Vet ni, jag har sett era dokumentärer.”
”Ja.” Hon lutade sig mot vanen. ”De är tekniskt mycket välgjorda, och jag tycker att en del av det ni har att säga är mycket övertygande. Den där med alla tomma fläckar i filerna – det gav mig en riktig känsla av hur det är för alla de där ungarna som är fast i Internet.”
En konstig och felaktig tolkning, men jag behärskade mig och svarade bara ”Åh – tack.”
”Men jag tycker ni är orättvis mot dem av oss som inte uppgraderat sina barn. När man ser er film, kan man tro att alla föräldrar som inte uppgraderat dukat under för föräldrautbrändhet och skickat sina småttingar till statliga barnhem, och bara hälsat på dem till jul. Eller att de förde något slags barbariskt, incestuöst busliv.” Hon såg mot sin dotter. ”Corintha har varit till glädje för mig varje dag sen hon föddes –”
”Äh, mamma!” sa Corintha bakom boken.
” – men jag har aldrig ställt mig i vägen för hennes utveckling. Fast jag har aldrig trott uppgradering varit det rätta. Inte för henne.”
”Och ni tyckte att ni hade rätt att bestämma det,” sa jag.
”Ja.” Hon nickade häftigt. ”Ja. Det tyckte jag.”
Den Suze alla som känner mig känner, skulle ha gett ett skarpt svar. Men inte. Jag såg Corintha kika fram bakom boken.
Det uppstod en stunds tystnad. Corintha började läsa igen.
”Är mina vänner fortfarande därinne?” frågade jag.
”Ja,” sa Tanten. ”De vill ha stället. Jag tror det är lagom stort för sex, och –”
”Fem, sa jag hest. ”Jag tror vi blir fem.”
”Åh,” sa Tanten. ”Jag beklagar.”
Corintha la ner sin bok. ”Varför då?”
Tanten och jag tittade på henne.
”Åh, är det en oartig fråga?” sa Corintha.
”Lite väl nyfiken,” sa Tanten.
”Ähum – ” sa jag. Jag såg på Corintha. ”En av oss önskar – starta sin klocka. Starta den konventionella biologiska åldringsprocessen.”
”Älskling,” sa Tanten. ”Ibland, om folk – förändras, så kanske de inte vill bo tillsammans längre.”
”Fy vad knasigt,” sa Corintha. ”Om ni inte ens har blivit osams eller något. Bara för att någon vill växa upp. Jag skulle aldrig överge mina vänner för en sån sak.”
”Låt henne prata klart, är ni snäll. Jag försöker acceptera era arkaiska ideér när det gäller föräldra-barn-relationer här, frun, men ni gör det inte lätt för mig.”
Tanten harklade sig. ”Ursäkta,” sa hon efter ett ögonblick.
Jag tittade ut över stormasten och kanonerna på vårt galjonsskepp, och den böljande gräsmattan. Det här stället hade allt. Trampoliner och pooler, klätterrep och spel. Tänk vilka födelsedagsfester vi kunde ha här, med sång och tårtor och presenter och äventyr, alla skulle bli blöta av skummet från kanonerna, och det skulle finnas tokiga konstgjorda djurvarelser av hopmixade raser. Vi kunde hyra clowner och akrobater, sagoberättare och trollkarlar. På nätterna kunde vi sova på däck i hängmattor eller i filtar på gräsmattan, under stjärnorna, eller alla tillsammans i en hög i det stora kuddrummet i fören.
Och jag kunde inte föreställa mig Abby här. Inte en uppväxande Abby, som blev längre, fick bröst, ville ha sex med några stora apor till män eller kvinnor eller både och. En Abby som ville ha avskildhet, som ville ta hem sina igångsatta vänner för att viska och fnittra om mens och uppvaktningsritualer. Abby med en partner. Abby med barn.
”Det finns ett ställe borta vid Rimrock Road,” sa Tanten sakta. ”Det är en historisk herrgård. Inte lika lyxig eller – tematisk, som detta. Men huvudbyggnaden har utrustats för rekreationscentrerat gruppboende. Och det finns två flyglar som tillåter en del avskildhet och – andra livsstilar.”
Jag ställde mig upp. Jag borstade av byxorna. Jag stoppade händerna i fickorna.
”Då tycker jag vi åker och tittar på det,” sa jag.
The original English text is copyright © 2001 Benjamin Rosenbaum and is under a Creative Commons License.
Originally published as "Start the Clock" in The Magazine of Fantasy and Science Fiction, August 2004.
Originally written for the Exquisite Corpuscle anthology, forthcoming from Wheatland Press.